Där jag hör hemma

Pust. Fredrik blåste mig riktigt ordentligt, men det var nog lika bra (jag hatar mig själv). En gång idiot, alltid idiot. Så, ingen Fredrik, massor av läxor, ingen sömn, massor av regn och massor av.. allt.

Egentligen så bryr jag mig inte ett dugg om vad som händer mig just nu. Det enda jag önskar just nu är att Lucas ska vara glad, för han förtjänar att vara det. Han är nog en av de finaste människorna jag känner och det finns faktiskt ingen som jag ser upp till så mycket som jag ser upp till honom. En snällare, sötare och starkare människa än honom går inte att hitta. Det spelar ingen roll hur osäker, ledsen eller värdelös jag känner mig, så fort jag hör hans röst så blir allt bra. Han ordnar upp allt, utan att egentligen veta om det själv. Hos honom är allt bra, hos honom är jag trygg. Jag vet att jag inte kan trolla bort hans bekymmer och sorger, men han är en av de få personer som jag alltid kommer finnas här för, och alltid älska oändligt. Finaste vännen någonsin, ey.

idu

PS. Kanske Peter på fredag? hm.

PS2. Att jag köpte den där kalendern har inte hjälpt mig att styra upp mitt liv alls. Inte ett dugg. Klyddigt och rörigt är vad det är, som vanligt.

PS3. Vill se filmen med smurfarna på bio, snarast.