Som om ni aldrig funnits

Idag är det två år, nio månader och en dag sedan min Markus gick bort. Idag, just nu, är det även tolv timmar sedan min Berra gick bort. Jag finner varken ord, tårar eller några som helst känslor.

Vem hade, för tre år sedan, kunnat ana att vårt korkade lilla gäng på två glada göteborgare och en knasig liten lundatjej skulle splittras? Vem hade kunnat ana att jag skulle sitta här själv, tre år senare?

Mina två bröder som lovade att ta hand om mig, skydda mig från världen, förstod tydligen inte innebörden av löften. Markus försvann ofrivilligt, men Berra... älskade storebror. Jag är inte ledsen, jag är arg och sviken. Vill säga att jag aldrig kommer förlåta dig för att du valde att lämna mig, men jag älskar dig. Jag älskar dig och klandrar mig själv för att jag inte förstod att du mådde dåligt. För att jag inte kunde hjälpa dig.

Mina två glada pojkar, mina två storebröder, jag älskar er och hoppas på att ni väntar på mig i ljuset, när min tid väl är över. En vacker dag, när jag är skrynklig och vidrig, kommer ni två unga herrar att få bära runt på mig. I himmeln.

Idu.

PS. Vill vara hos min man och bli kramad som aldrig förr, nu.